Efter ett 25 år långt äktenskap av något som kan liknas vid fångenskap har jag tagit mina rättigheter och min frihet tillbaka. Min ex-man har en månadsinkomst långt över medellönerna i Finland, många gånger större än min inkomst, men under alla dessa år såg han till att jag inte kunde använda något av det. Jag fick inte köpa någonting till mig själv eller till våra gemensamma barn. Jag fick inte ens köpa rätt storlek kläder eller skor till barnen.

Det ekonomiska våldet började tydligt träda fram efter att vi fått vårt första barn. Jag behövde en ny klänning till dopet, jag hade ingen som passade, med det fick jag inte lov att köpa. Till sist ringde jag min mamma och bad henne skicka lite pengar. Min man fick nys om pengarna och sa att det var våra gemensamma pengar. Jag köpte aldrig nya kläder till varken mig själv eller till barnen, men även när jag någon gång köpte något från loppis började mannen skrika och bråka när han upptäckte inköpen.

Jag var aldrig till frissan, han accepterade inte att pengar skulle gå till sådant. Jag fick inte heller handla mat eller betala räkningar. Enligt honom klarade jag inte av någonting och jag var så dum. Jag hade en gammal telefon med en begränsad anslutning, en anslutning som man oftast tar åt barn. Jag hade inte tillgång till mitt konto. Varje dag när mannen for till jobbet tog han med mina bankinloggningskoder i sin portfölj. Jag fick inte vara med och bestämma om någonting och allt jag gjorde var fel eller dåligt enligt honom. När jag gjorde mat kom han ofta och lade sig i och klagade på det jag hade gjort. Han bestämde också vilka personer jag fick umgås med, vilket ledde till att jag miste många av mina vänner. Han begränsade också vilka personer barnen fick träffa.

Det förekom också fysiskt och psykiskt våld i förhållandet. Det psykiska våldet bestod av skrämsel, förnedring och underkuvande. Han anmärkte till exempel på vilka kläder jag hade på mig, han kunde säga ”Ska du verkligen gå ut sådär? Du ser ut som om du säljer dig själv.” Jag lider av en kronisk sjukdom som kräver regelbunden medicinering. Under vårt äktenskap hände det ett antal gånger att jag blev inlagd på avdelning på sjukhus för att mannen vägrade att ge pengar till medicin. I sjukhusets journal skrev man en gång att patienten har inte råd att köpa medicin, men ingen reagerade på hur det kommer sig.

Det gick många månader efter skilsmässan innan jag kunde berätta vad jag varit med om. Det är först nu som det börjat gå upp för mig själv vad jag egentligen har upplevt. Jag minns känslan när jag första gången efter 16 år hade möjligheten att köpa något till mina barn – vi for till butiken och köpte en ny vinterjacka och det var en helt obeskrivlig känlsa av frihet. Jag har träffat en ny man och de mest vardagliga sakerna tillsammans med honom kan få mig att gråta av lycka. Bara det att han frågar vad jag tycker, tänk att någon frågar min åsikt. Eller det att han gav mig en julklapp, min ex-man tyckte inte att jag förtjänade några julklappar.

Efter skilsmässan fick jag ingenting materiellt med mig. Ex-mannen hotade mig angående uppdelningen vid skilsmässan och det slutade med att jag lämnade tomhänt. Ex-mannen försöker nu som bäst svartmåla mig inom de sociala tjänster vi får hjälp från. Barnbidragen går fortfarande till hans konto och han vägrar byta barnens adress. Vägen är fortfarande fylld av hinder men jag känner mig redan som en vinnare som tagit mig ut ur det där huset och återtagit min frihet. Jag önskar säga till andra i liknande situation att våga gå, ni kommer att klara er. Hämta matkassar från matutdelningen och sök utkomststöd från socialen, gör vad ni måste för att överleva – men lämna och gå aldrig tillbaka! Endast över min döda kropp går jag mera tillbaka till min ex-man.