Det hela började redan då vi var tillsammans. Jag blev utsatt för psykiskt, sexuellt och ekonomiskt våld. Han var väldigt bra på att manipulera och hotade mig ofta på olika sätt. Han kontrollerade hur jag använde mina pengar och gav knappt extra pengar då jag förklarade att jag behöver mer pengar för att kunna handla mat. Jag hade det väldigt svårt ekonomiskt och försökte försörja barnen, skötte alla sysslor i hemmet och tog hand om barnen, medan han bar märkeskläder, gick på restauranger och gjorde veckoslutsresor. Han drack mycket alkohol. Han tog alla beslut om ekonomin i hemmet. Han deltog aldrig i barnens kostnader. Konflikter förekom egentligen aldrig, eftersom han alltid lade skulden på mig. Han hade ett ganska svagt socialt nätverk.

Våldet tog inte slut vid separationen, utan fortsatte och ändrade form. Det ekonomiska våldet eskalerade och manipulationen har fortsatt. Jag har förstått att våld i äktenskapet innebär en risk för att våld kan fortsätta även efter separation. Hans finansiering av sitt alkoholberoende och oförmåga till att hantera konflikter tror jag också bidragit till eftervåldet. Ex-makens föräldrar tar förstås hans parti och lägger all skuld på mig. De stöder honom ekonomiskt än idag, trots att han har hög lön. I samband med separationen delade exmaken på våra barn som med möbler – han skulle ha ena barnet och jag fick det andra. Han svartmålade mig inför yngre barnet, och fick på det sättet barnet att bo hos sig. Det är problem varje gång vi ska göra upp underhållsavtal. Han kräver att jag deltar 50 % i hobbykostnader för barnet som bor hos honom, men själv deltar han inte i hobbykostnader för barnet som bor hos mig. Det är stora skillnader mellan barnens levnadsstandarder. Han använder pengar för att få igenom manipulationen. Han har starka narcissistiska drag. Jag tror också det är en stark bidragande orsak till att han fortsätter med sitt maktutövande. Ex-makens stöd från föräldrarna bidrar också till att maktutövandet upprätthålls.

Det som gjort mig mest besviken är nog oförståelsen hos professionella. Jag har flera gånger sökt hjälp, vilket jag inte fått. Jag har fått höra av professionella att jag är stark och att jag klarar mig, troligen för att jag ger ett sådant intryck. Jag har ju inte haft något annat alternativ än att försöka överleva och vara stark! Ingen har lyssnat på mig. Det hjälper inte heller att få en tidsbokning efter tre månader, då krisen är här och nu. Ingen har tagit ställning till det som hänt eller tagit mitt parti. I stället har jag fått höra att jag borde förstå exmannen som har det svårt och att det nog är därför han beter sig så som han gör. Jag har också fått höra att vi nog själva klarar av att reda ut pengakonflikter. Jag är rädd varje gång vi ska göra avtal. Ex-mannen beter sig alltid väldigt dåligt i samband med uppgörande av underhållsavtal, men ingen säger åt honom. Det känns som att de ser mellan fingrarna och godkänner att han beter sig på det sättet. Det känns som om han får göra som han vill, bara för att han är man. Vi är i en ojämlik ställning då vi är hos barnatillsyningsmannen. Situationen tolkas som en vårdnadstvist och som pengakonflikter. De har inte förstått manipulationen och hur det påverkat mig. Hela systemet är planerat för friska personer, och inte för våldsutsatta som till följd av våldet har trauman, försämrat psykiskt mående och svårigheter att tänka klart. Våldet tillåts bara fortsätta då yrkespersoner inte förstår situationen. Det känns som att de lägger allt ansvar på mig. Jag har blivit utelämnad att klara mig helt ensam utan hjälp och stöd. Det enda som hjälpt är terapin som gett mig mer styrka, men terapin löser inte problemet med ex-makens terroriserande.

Det är nu 8 år sen vi separerade och jag ser inget slut på ex-makens terroriserande. Det sker liksom systematiskt och pengar används som maktmedel. Professionella förstår inte att det handlar om våld. Jag har börjat prioritera min psykiska hälsa. Det är viktigare än pengarna. Jag har börjat överväga att inte göra nytt underhållsavtal då det nuvarande går ut. Jag orkar helt enkelt inte mer efter 8 år. Min psykiska hälsa har större värde. Jag försöker planera mitt liv så jag inte ska vara ekonomiskt beroende av honom. Jag är tvungen att hitta egna lösningar då jag inte fått hjälp.